I två år har man väntat, men i lördags blev liksom allt normalt igen. Vikstamarknaden är lite som starten på säsongen men det elaka coronaviruset satte ju stopp för alla marknader och sammankomster under två års tid. Dagen startade med lite mulet och svalt väder men vad gjorde det - nu var det marknad igen!

Att få titta på saker man inte behöver, slänga käft med folk och kleta ner händerna med en hamburgare - det är vad jag saknat i två års tid. Jag och mina kompisar Owe och Janne traskade runt bland alla säljare i timmar. Vår medarbetare Gunnar Flodén stod på sin vanliga plats och sålde böcker. Man kunde nästan tro att han har stått där sen förra gången - 2019. Chefredaktör Anders Nordner dök plötsligt upp med ett ruskigt tillhygge i ena handen.

"Det är en hemmagjord glidhammare. Den ska jag ha för att rycka ur en rörhylsa som någon bankat in i hålet för sidostödet i min moped!"

Här och var såg man bekanta ansikten - både framför och bakom säljarborden. Även några besökare på vår hemsida dök upp. Undertecknad skulle ju i vanlig ordning inte ha något, men efter ett tag blev det ändå dags att gå bort till Owes Opel Olympia från 1961 och lasta av några fynd. En Lohmann påhängsmotor, monterad på en cykel, triggade köplusten katastrofalt mycket men då jag har gett mig själv inköpsförbud på mopeder så fick Lohmannmotorn gå till någon annan köpare - med bra kondis (de är inte helt lätta att starta).

Första fynden blev två glödlampor till min E-Type. Sen blev det lite ditt och datt innan vi gav oss av. Owe hade en stegräknare så jag frågade honom hur många steg vi hade tagit.

"Trettontusen" svarade Owe. Okej - 13 000 steg. Det kändes faktiskt i benen men det var det värt - allt är ju (nästan) som vanligt igen!

Jim Lundberg

För några dagar sedan åkte jag till macken med en moped och tankade upp några dunkar med dagens svindyra bensin. På hemvägen såg jag flera pantburkar i diket, men mopeden var full med bensindunkar så burkarna fick ligga kvar.

Men idag bar det iväg på "burkbingo" - alltså att försöka samla ihop fler burkar, i pant räknat, än vad bensinen kostar för själva utflykten. Det fick bli Toppern som precis blivit klar. Beväpnad med en äkta plastkasse bar det iväg. Efter bara ett par mil var kassen full med burkar och PET-flaskor och tömdes hemmavid.

Sen bara det iväg igen. Problemet med "burkbingo" är att man måste parkera mopeden långt ut på vägkanten, kliva av och lubba ner i diket där burkarna ligger. Nu inträffade dock ett litet missöde. Där jag parkerat Toppern var det en sandhög efter vinterns sandning där stödet landade.

Detta gjorde att Toppern stod lite vingligt så jag ruckade lite på mopeden så att stödet skulle sjunka djupare i sandhögen. Då small det till och stödet blev plötsligt helt lealöst. Okej - burkbingon är över... Nu bar det av hemåt med slakt sidostöd. Stödet är nytillverkat i ett låglöneland och har suttit på Toppern under futtiga 18 mil.

Väl hemma visade det sig att den lilla tvärpinnen som går tvärs igenom stödet var tillverkad av "blötjärn" och hade gått rakt av på två ställen. Suck... Så ser det inte ut på ett originalstöd. Nåväl - en ny pinne i äkta stål monterades och stödet fungerade igen.

Burkbingon fortsatte sen med oförmiskad kraft och efter totalt 4,6 mil var saldot 35 burkar och flaskor. En PET-flaska hade dessutom två spänn i pant så totalt blev inkomsten 36 spänn. Då en moppe drar cirka två deciliter milen kan man ju köra fem mil på en liter. Lokala bensinpriset låg häromdagen på 21 spänn för en liter 95 oktan.

Dagens burkbingo borde ha dragit 0,9 liter bensin vilket kostar 18:90. Panten drog in 36:- så dagens moppetur blev inte bara betald - det blev en nettovinst på 17:10! Sen kan man tycka att det är tråkigt att folk kastar burkar och flaskor i diket istället för att ta hem dem eller lägga dem i en offentlig papperskorg.

Men en klen tröst var att nästan allt som låg i "mina" diken var pantburkar/flaskor och inte skräp och påsar från hamburgerkedjor.

Jim Lundberg

Det började med att jag hade beställt hämtmat. Nu när iskakorna försvunnit från landsvägen var det givet att transportmedlet till matstället skulle bli en tvåhjuling. Upp till garaget för att välja moped. "App, lapp, sa att du slapp..." Valet föll på min (snart) färdiga Crescent Topper. Hittills har den rullat drygt 6 mil utan krångel så den fick det bli.

Men efter en kilometer tvärstannade den. Typiskt - här har man mat som väntar... Efter några kickar hoppade motorn igång som om inget hade hänt och färden gick vidare - ett par hundra meter, sen tvärstannade motorn igen. Hm... Jag vill inte leda en moped flera kilometer och jag vill inte ha kall mat.

Ett par kickar senare small motorn återigen igång, men nu vändes framhjulet mot hemmet och hemfärden gick utan mankemang, endast ett kort stopp på ett par sekunder inträffade. Toppern rullades in och min trogna E-Type rullades ut och det bar iväg till matstället. En stund senare satt jag hemma och glufsade i mig maten och funderade på varför Toppern stannat så där tvärt och dessutom flera gånger.

Det bör inte vara tändspolen då motorn stannade redan efter en kilometer. Så fort värmer man inte upp en tändspole - särskilt inte när det bara är ett par plusgrader. Kondensatorn! Den måste det vara! Snabba förlopp som dessa är rätt typiskt för kondensatorer. Tändplattan lossades i ett huj och den nya (men anonyma) kondensatorn pressades ur.

Ny kondensator pressades i och anslöts. Tändspolen kördes för säkerhets skull i tändspoleprovaren och fick högsta betyg. Byter även tändstiftet om, utifall att. Toppern startade på första kicken. Okej, nu återstod bara en provtur för att dels se om den fungerar, dels bygga upp ett nytt förtroendekapital för denna nyinköpta moped. Under de första försöken att ta mig till matstället såg jag ett antal aluminiumburkar i dikena. Därför tog jag med en plastkasse. Med lite tur kunde jag få ihop pant till bensinen.

Jodå - första burken dök upp efter ett par hundra meter. Snabb titt i backspegeln - ingen bil i sikte. Stannar, fäller ut stödet och hämtar första burken medan Toppern snällt står och tuffar på tomgång i vägkanten. Efter bara några kilometer var kassen full med pantburkar samt en dito PET-flaska.

Svänger in vid huset och släpper av den fulla kassen för att fortsätta min provtur, fast nu i motsatt riktning. Ser man på - där låg en burk till i diket. Och en till... och en till... Nu kunde jag inte låta bli att plocka upp dem. Jag hade blivit rejält biten efter den förra fångsten. Men nu hade jag ingen kasse att lägga burkarna i.

Fast arbetsbrallor har rejäla fickor och snart hade jag fyra nya burkar i fickorna. Men det dök bara upp fler och fler burkar och snart var även jackfickorna fulla. Nä, nu var det dags att sluta vara girig och vända hemåt. Då stannar motorn igen... Men vad f...? Tar ur tändstiftet - loppa! En kick senare startar motorn glatt och jag tar mig ända hem utan problem.

Som tur var fotade jag vägmätaren innan burkinsamlingen började. Den stod då på 64 kilometer och 300 meter. Det var även då som kondensatorn byttes. Efter provturen stod nu mätaren på 79 kilometer och 400 meter. Jag hade alltså kört lite drygt 1,5 mil under provkörningen/burkjakten. På den vägsträckan slurpar en moped i sig cirka 3 deciliter bensin vilket med ett literpris på 20 (!) kronor blir en kostnad på 0,3 x 20 = 6 kronor.

Men intäkterna blev ju 22 kronor tack vare burkarna, så jag fick inte bara bensinen för min provtur betald - jag fick även 16 kronor för besväret!

Jim Lundberg

Jag har råkat köpa på mig en MCB Topper från 1967. I princip är det bara en ram med tank, baksving och sadel så den behöver kompletteras rejält. Nåväl - Ett framhjul dök upp där tyvärr navet var det enda som var hyfsat bra. Det fick bli ny fälg och dito ekrar - samt en svarvning av den väldigt rostiga bromstrumman.

Till saken hör att denna Topper ska bli min vintermoped. Lacken på ramen är så pass bra att den får vara kvar och ska enbart få lite putsning. Dessutom är skärmarna rostfria på en Topper vilket gör att dessa tål vägsalt. En lagom "bruksig" vintermoped som man inte behöver hantera som en dyr vas från Kina.

För att mopeden ska klara vintervägar införskaffades grova däck. Men när jag fått ihop så mycket delar att jag började få till en framgaffel så visade det sig att de grova däckens nabbar snuddade vid bägge gaffelbenen. Dessutom hade jag slarvat lite vid uppekringen av framhjulet så att detta slog närmare två millimeter i sidled - och det räckte för att nabbarna skulle stryka mot gaffelbenen - växelvis, dessutom.

Det blev därför dags för en finjustering av hjulet i hopp om att däcket skulle gå fritt från gaffelbenen.

Ibland spiller ens intressen över på annat. Vad har motorer gemensamt med vedeldning? Jo, man omvandlar kemiskt bunden energi till värmeenergi. Vi värmer vårt hus med ved och värmepump. Häromdagen såg jag att ett vedträ stack upp ur snön utanför huset.

Men var det ett vedträ? Visserligen går vi här med vedkorgarna och det händer att vedträn ramlar ur. Men några meter från detta vedträ hade vi beskurit träd i höstas. Alltså kunde detta "vedträ" lika gärna vara en genomsur träbit som legat ute i snö i veckor och sörplat i sig fukt.

När är det ju så att om man vill få till en ren och effektiv förbränning - oavsett om det är en motor eller en vedspis - så måste det finnas tillräckligt med syre och enbart brännbara ämnen. Här talar man om stöckiometrisk förbränning vilket är ett idealtillstånd där de brännbara ämnena (bensin, diesel - eller ved) och luftens syre ska gå jämnt upp vid förbränning.

 Ger man veden för lite syre (tilluft) så sker samma sak som att köra bilen med utdragen choke. Det uppstår en massa sot och oförbrända ämnen i skorstenens rökkanaler som dels kunde gjort nytta i brasan, dels kan ställa till med sotbrand eftersom de inte brunnit klart.

Tillbaka till mitt upphittade vedträ - ska jag slänga in det i vedspisen? Grejen är den att ved bör ha en fukthalt som ligger under 20 procent vilken den uppnår om den får torka utomhus under vår och sommar och därefter hamnar i vedboden innan höstens regn och rusk. Om den här "pinnen" har legat ute i snön i veckor så lär den vara genomsur och därmed kyla ner förbränningen som därför bidra med mycket oförbränt.

Sagt och gjort, det presumtiva vedträt lades först på vågen som visade på 402 gram. Sen fick det ligga och torka nära vedspisen och kontrollvägdes med några dagars intervall. Jodå, detta var rena bantningskuren. Efter ett par veckor hade vedträt minskat i vikt till 270 gram. Det betyder att 132 gram vatten hade dunstat. Det motsvarar 1,3 deciliter vatten som skulle kokat bort i brasan och kylt flammorna.

Detta var alltså inget vedträ som legat torrt i vår vedbod utan en bit av ett nybeskuret träd. Vågen avslöjade obarmhärtigt fukthalten!

Idag på julaftonsmorgonen var det en liten julmarknad hemmavid. Min Victoria Luxus från 1959 fick bli dagens fordon. "Vickan" som hon fått heta, är normalt en "first-kick-starter". På med soppan och ett tramp räcker. Men idag var det 11 minusgrader - skulle Vickan vara lika startglad nu?

Japp! Ett tramp så puttrade MS 51-motorn igång och tuffade som en liten tändkula. Dagen till ära så slog vägmätaren om till 80 körda mil sedan uppstarten i februari.

God Hjul!

Jim Lundberg

Det började egentligen med att två större stenar i vår kakelugn hade spruckit. De sprack för flera år sedan men i år föll de mer eller mindre samman i samband med sotningen. Nya stenar finns att köpa som reservdel men efter lite måttande så visade det sig att sex eldfasta tegelstenar skulle räcka till att återställa kakelugnens funktion.

Efter lite ringande fick vi napp - i ett byggvaruhus bara någon dryg mil bort fanns stenarna som behövdes. Hm... sex tegelstenar - det ryms ju på en pakethållare! Sagt och gjort - min Monark Monarped från 1953 rullades ut och sen bar det iväg. Det är så här en gammal moped ska användas - att göra nytta!

Resan tog 48 minuter tur och retur inklusive lastning och Monarpeden drog lasten på 14 kilo stenar utan att knorra.

Nu ska det äntligen bli brasvarmt i huset!

Fotnot: Under resan passerades så många aluminiumburkar i diket att resan kunde blivit betald av panten, men då Monarpeden saknar sidostöd fick burkarna ligga kvar...

Idag fick jag prova min nya fäll igen. Min kompis Owe behövde hjälp med att få ut en gammal pelletspanna och få in en bergvärmepump. Tjänstefordonet för dagen blev Dakotan.

Givetvis fick jag betalt - i godis!

I Classic Motor kan ni läsa om redaktionens egna fordon.

"Hej, jag skulle vilja beställa en lunch - nummer fem, Phad Grapow, blir bra!"

"Ska det vara med kyckling?"

"Nej, jag tar biff till denna."

"Okej, den är klar om tio minuter".

"Toppen - då kommer jag då!"

Nä...

Det är roligt med flera fungerande mopeder! Man kan välja ut en i sista stund när man ska ut på en tur. Idag beställde jag en hämtlunch på det lokala matstället. Vilken moppe som ska stå för transporten bestäms alltid i sista stund. De moppar som nästan alltid går bort när det ska hämtas käk är E-Typen och Dakotan. Inte för att det är något fel på dem utan för att bägge har lutande pakethållare vilket är en klar nackdel när man ska transportera matlådor med såser och andra lättflytande medium.

Valet föll idag på Vickan - min Victoria Luxus från 1959 som är en riktigt pålitlig springare. Dessutom har Vickan en horisontell pakethållare så jag slipper slabb och spill i matväskan. En snabbtitt i bensintanken visade att det var ganska lite bensin kvar men med en bensinförbrukning på två deciliter milen kommer man långt bara på reserven.

Vickan startde snällt (alltid!) och det bar iväg mot lunchstället. I svindlande 35 km/t susade vi fram Vickan och jag. Ingenting kan stoppa oss och snart ska jag dessutom få mig ett skrovmål! Efter tre kilometer tvärstannar Vickan. Va...? Skakade lite på henne och visst skvalpade det i tanken. Ja, ja - dags för reserven. Kranen vreds till reservläget och pedalen trampades ner. Ingen repons. Ett tramp till - inget händer. Men Vickan då - inte kan du svika mig nu!

Locket över förgasaren lyftes bort och där syntes en tom bensinslang. Lossade denna och blåste allt vad lungorna orkade. Det gick trögt men det bubblade i bensintanken. Problemet löst! Eller...? I med ettan och nu bar det iväg. Visserligen har jag en mikrovågsugn hemma men det gjorde ju inget om käket slapp kallna. Nästan framme stannar Vickan igen. Tom slang - ny blåsning...

Hämtar och betalar för maten och frågar om tjejen i kassan möjligen har en reservdunk i bilen.

"Nej, tyvärr - elbil..."

Hm... okej... Använder nerförsbackarna flitigt med avstängd motor första biten. Sen blir det plant och sista biten hem är det två lååånga uppförsbackar. Startar motorn och kör på halvgas då det verkar som att det trots allt kommer fram lite bensin i reservläget - men väldigt långsamt. Efter ett par kilometer stannar Vickan igen - precis utanför en bilverkstad! Ägaren av verkstaden bjuder på ren bensin ur en dunk. Jag säger "stopp" efter några deciliter då jag inte vill späda ut den oljeblandade bensinen som finns kvar för mycket.

Nåja, slutet gott allting gott. Vickan fungerar perfekt - så länge hon får bensin. Efter en god lunch (värmd i mikron) ska jag snart starta kompressorn och blåsa rent hennes bensinkran.

Jim Lundberg

Ju större, desto bättre - så gick snacket på 70-talet när man skulle skaffa en värmade fäll till mopeden. Fördelen med den långa fällen var att den flappade upp i framkant av fartvinden och skyddade förarens ädla delar från isande vindar. Nackdelen var väl att den främre delen av fällen ganska snart blev impregnerad med oljeblandad bensin.

Min fäll var blå och hängde med så länge jag hade min första E-Type. Mopeden blev stulen en sommardag 1977 och då låg fällen hemma. Några år senare hamnade samma fäll i förarsätet på min Opel Olympia då den bilen saknade alla tillstymmelser till elektrisk stolsvärme.

Tills en dag... Jag kom ner till parkeringen och satte mig i bilen. Konstaterade att vänsterdörren var olåst. Märkligt - jag brukar inte glömma att låsa bilen. Stölden av min E-Type samt otaliga källarinbrott hade lärt mig att vara noga med låsning. Men efter att ha suttit i bilen någon minut så kom jag på det - jag hade haft inbrott i bilen och min blå fäll var stulen. Samt överdragsklädseln...

Men idag hämtade jag ett paket på postutlämningsstället - med en sprillans ny fäll! Vinterkylan är på väg och nu är jag beredd - igen!

Jim Lundberg

Idag lyxade jag till det lite - det fick bli hämtmat till lunchen. Min lilla kylväska (håller även värme) spändes fast på E-Typens lutande pakethållare och så bar det iväg. Matstället vill ha 10 till 15 minuter på sig att fixa i ordning käket och det är lika lång tid som det tar att åka dit med mopeden. Man ringer och beställer - sen kastar man sig direkt på mopeden.

Det är 5 kilometer till mitt närmaste matställe så resan blir ganska exakt 1 mil tur och retur. På hemvägen såg jag plötsligt en aluminiumburk ligga i vägrenen. Tvärnit. Burken åkte ner i en ledig ficka och färden fortsatte - cirka hundra meter. Ny burk och tvärnit. Detta upprepades totalt fem gånger på hemresan så de sista burkarna fick jag hålla i med vänster hand sista biten eftersom fickorna nu var fulla. Det blev fem prima burkar totalt.

Jag har tidigare konstaterat att man kan få mopedresan betald om man hittar tre pantburkar (1 kr/burk) per mil. Nu var jag bara tvungen att räkna ut hur dagens lunchresa gick. In på kontot kom 5 kronor - alltså 1 krona per burk. En moped drar cirka 2 deciliter (en femtedels liter) bensin per mil och med dagens hiskeliga bensinpris på 17,59 för en liter 95 oktan så kostar mopedresandet 17,59/5 = 3:50 per mil.

Dagens lunchresa gick alltså plus med 1:50. Hade jag hittat 99 burkar till så hade även käket varit betalt!

Jim Lundberg

Tänk att jag väntade 45 år med att dra igång Vickan (som är en Victoria Luxus från 1959). Den är riktigt rolig att köra trots två växlar och 0,8 pållar i stallet. Men idag så passerade vägmätaren 70-milastrecket - alltså den sträcka som jag kört Vickan sedan februari i år.

Extra roligt blir det då Vickan hela tiden startar på första trampet - trots att originaltändspolen, kondensatorn och dito brytare sitter kvar innanför svänghjulet. Inte ens under riktigt varma sommardagar har gnistan uteblivit, eller ens tvekat.

Har du en bortglömd moped i uthuset? Ta fram den och kör. Vänta inte 45 år!

Jim Lundberg

Ni som följer renoveringen av denna Zündapp KS 50 från 1970 som just nu pågår i tidningen Classic Motor har säkert uppmärksammat att bensintanken och lamphuset är av en senare årgång. Så blir det ofta när man som jag köper ett "basket case" - alltså en nerplockad moped som ligger i diverse lådor.

 Men det går alldeles utmärkt att köra med "fel" delar. Jag resonerar som så att rätt bitar dyker upp, och under tiden kan man ju köra på den. Ett sprucket lykthus införskaffades och sprickorna löddes med zink. En korrekt mätare i bedagat, men fungerande skick, fick en välbehövlig service och slank ner i sitt hål.

Idag blev det en provtur för att testa om mätaren fungerade som den ska. Jodå, visaren rörde sig hyfsat jämnt och fint. Vägräknaren likaså. Fast efter några kilometer började visaren fladdra betänkligt och föll ner på noll ett flertal gånger. Jag gasade vidare och detta återkom några gånger, men mer och mer sällan.

Det verkar som att mätaren behöver lite motion då den kan ha legat väldigt länge då det var rostigt både på utsidan och insidan. Sista milen hem skötte sig mätaren exemplariskt så den kanske har vaknat till nu!

Jim Lundberg

Idag så hände det - min Victoria har passerat 50-milastrecket. Mopeden som har stått mellan 1976 och 2021 har fått sträcka rejält på...hrm...hjulen sedan den väcktes ur sin mångåriga dvala. "Vickan" som den nu fått heta har skött sig exemplariskt så här långt. Inte ett enda haveri - inte ens en misständning, och hon startar alltid på första trampet.

Så idag blev det 50-mila service. Eller rättare sagt - första oljebytet efter renoveringen. Jag har pillat, smort och justerat löpande under dessa 50 mil, men inte gjort något oljebyte. Oljan såg väldigt fin ut och saknade både glitter och mörka partiklar. 3,6 deciliter ny olja fylldes på och Vickan är klar att köras ordentligt. Nästa service ska inte göras förrän om ett par hundra mil.

Fast när jag säger "50 felfria mil" så är det en liten sanning med modifikation för visst har det hänt några småsaker under dess 50 mil. Hastighetsmätaren behövde ett nytt kugghjul efter några få mil, bensinkranen var lite tilltäppt så att motorn hackade till om man låg länge på fullgas.

Men det största som har hänt var när det blev stopp i ljuddämparen.

Saken är den att avgassystemet, som är inköpt begagnat på en marknad i Tyskland, är hårdlött till en enhet. Någon tysk mopedist ville tydligen ha heltätt mellan krök och ljuddämpare och hårdlödde ihop dessa. I och med denna åtgärd blir det lite svårsotat...

 Kröken har jag sotat med en vajer i borrmaskinen och insats och päron har skruvats loss och tvättats rena. Men främre delen av ljuddämparen har jag inte kunnat komma åt (ska värma isär delarna när jag fyllt på gas i svetsen) och för en tid sedan så lossnade större sotkakor i dämparens främre regioner och dessa flagor blåste snabbt bakåt och täppte till de två hål som finns i dämparens mellanvägg. Maxfarten reducerades i ett huj till drygt 20 km/t.

Detta inträffade typiskt nog när jag under en åktur hamnade bakom en rullskidåkare vilket framgår av den förnedrande filmsnutten nedan...

Nåja - efter sotning (tömning på flagor) gör Vickan närmare 35 km/t på plan mark igen.

Nu tror jag att problemet är löst på min 1264 Skoterett. Målet är ju att få ner förgasarens temperatur och de ånglås som blir följden. När jag har kört så har jag hållit handen vid luftintagen i sidokåporna och konstaterat att där råder det total stilltje, trots hisnande farter i 30 km/t. Fartvinden styrs effektivt ut av frontskölden och passerar flera decimeter utanför luftintagen.

Men hur ska man få in den svala luft man passerar? En osynlig lösning blev att tillverka ett litet luftintag på mopedens undersida. Detta gjordes i plåt och punktsvetsades fast på fästet till centralstödet. Bakom fästet sitter det två "ledplåtar" som ska styra upp luftflödet till framkanten av motorrummet. Jag vill ju inte att min Skoterett ska se ut som någonting ur "Flåklypa Grand prix" (inte just nu iallafall).

Men varmluften ska ju ut också. Om man håller handen utanför den högra sidokåpan så känner man värmen från den luft som precis passerat cylinder och topplock - men det är dåligt "flås". Man känner inget vinddrag utan bara värme. Därför limmades en stos av tunn aluminiumplåt fast på cylinderkåpan med silikon. Tanken med detta är att varmluften ska riktas direkt mot kåpans galler. För att ytterligare styra varmluftsluftflödet så monterades även en liknande stos på insidan av kåpan.

Nu hade varmluften dels ett "munstycke" som riktade den, dels en "tratt" som fångar upp den. Grejen med en Skoterett är att motorn sitter skruvad i baksvingen och guppar alltså uppåt och nedåt i takt med bakhjulet. Man kan alltså inte sätta dit en kanal som är förankrad i både cylinderkåpa och sidokåpa - då kommer den att knäckas i första guppet.

Men "alla mån gör åt" som morfar brukade säga. En kylare från en dator limmades på motorns luftintag och genom kylaren rinner nu bensinen som då kyls av den inkommande luften som fläkten suger in. Slangarna isolerades mot värmen så inte bensinen ska värmas upp - särskilt när den kommer ut från kylaren på sin väg till förgasaren.

Avslutningsvis så monterades ett antal tjocka packningar mellan förgasaren och cylindern. Nu var det väl tusan om mopeden ska fungera mer än två mil sommartid!

Lagom löddrig bar det iväg på en första provtur. Jag kom två kilometer - sen dog motorn... En titt innanför vänster sidokåpa visade att bensinfiltret var tomt. Hm... Ska man behöva lufta bränsleledningen nu när den först går ner under förgasarens nivå innan den vänder upp igen? Sagt och gjort - filtret lossades vid vägkanten och bensinen steg direkt och fyllde filtret. Ihop med slangarna och iväg igen.

Några kilometer senare händer samma sak - motorn tvärdör. Återigen ett tomt filter. Mutter, mutter. Kopplade förbi kylaren vid vägkanten samtidigt som jag blev utskälld av två större hundar bakom ett staket.

Nu fungerade allt! Motorn spann som en katt, mil efter mil. Men varför blev det luft i den slang som gick ut från kylaren? Kan det vara en spricka i filtret? Väl hemma så sprejades filtret med diskmedel och provtrycktes med tryckluft. Inte en enda bubbla syntes...

Min teori är att bensinen ändå kokar på sin väg från kylaren så att den slangen fylls med gas/ånga och när det sker på "stigarledningen" så hamnar bensinen i botten (ner i kylaren). Att fallhöjden från tanken bara är några centimeter på en Skoterett kan också vara en bidragande orsak. Den ligger bara några få centimeter högre än förgasaren.

Nåja, nu fungerar den och förgasaren är kännbart svalare. Kylaren får hamna på hyllan märkt "Offerings to the god of cooling" för att parafrasera Burt Munro i filmen "Citronträd och motorolja".

Idag, på Motorhistoriska dagen dessutom, har det testats lite. En ugnstermometer stacks in genom slitsarna i sidokåpan på Skoteretten så att termometerns pinne hamnade strax ovanför förgasaren. Innan starten visade termometern rådande yttertemperatur och då mopeden stått i skugga stannade visaren på 25 grader.

Medan jag höll på med termometern så hördes ett tvåtaktsknatter av äldre modell - det var signaturen Andercz som kom fräsande på sin gamla Monark med CZ-motor. Han räckte över två små datafläktar som jag kunde använda till min skållheta Skoterett. Perfekt! Jag hade precis innan krafsat fram en CPU-kylare från skrotad dator med ett kopparrör försett med massor av kylflänsar. Med dessa kan jag säkert kyla bränslet. Men först ville jag ju veta hur varmt det blir i "maskinrummet".

Sen bar det iväg.

Skam den som ger sig! Idag gjordes ett nytt försök att få Skoteretten driftsäker. Framhjulet ställdes mot Mälargårdsbutiken och så bar det iväg - här skulle handlas alkylatbensin! Passade även på att köpa ännu en glass så jag var lite tröstad om alkylatbensinen inte skulle hjälpa.

Väl hemma igen (med Skoteretten full av chockladflarn från glassen) så tappades den gamla bensinen ur och mopeden lutades åt alla håll och kanter för att den sista slurken verkligen skulle hitta ut. Eftersom jag nyss har passat på att byta kolvbultsbussning och även monterat en flång ny kolv så toppade jag upp den färdigblandade alylatbensinens 2 procent tvåtaktsolja till 3 procent. Kolven har bara gått 3,5 mil så jag ville att den ska få lite extra "smörj" under inkörningen.

Nu gällde det! Vägmätaren visade på 261 kilometer och 300 meter. Med alkylatbensin i tanken bar det iväg. Tyckte att motorn möjligtvis fyrtaktade lite tidigare med alkylaten i tanken, men om den gjorde det så gick det snart över. Målet var att köra minst 2 mil - det vill säga att mätaren skulle gå från 2613 till 2813.

Med gasen i botten gick det på asfalt och grusväg, uppför och nerför. Första milen var snart avklarad och inte ett uns av motorstörning hade märkts. Snart hade 1,5 mil avverkats utan problem - vilket ju skett tidigare. Nu passerades 2 milagränsen! Inte ett ryck eller minsta fnysning från motorn. Skulle det vara alkylatbensinens förtjänst?

Nu var jag nästan hemma. Nä - jag vill vara säker! Som en raket passerades hemmet utan minsta inbromsning och en ny sträcka på 1 mil skulle avverkas innan jag kunde känna mig säker. Efter nästan hela denna sträcka hade jag nu bara en kilometer kvar tills jag var hemma. Nu hade motorn spunnit som en katt i hela 3 mil! Dessutom var det varmare ute i dag än igår.

Japp! Jag kom ända hem utan det minsta krångel från motorn. Nu stod vägmätaren på 2928 vilket betyder att jag körde 3,15 mil - utan minsta störning. Jag kan bara tillskriva detta till alkylatbensinen och dess ovilja att bilda ånglås när det blir varmt under huven. Teori och praktik visade sig gå hand i hand.

Då kan man nog med säkerhet säga att anledningen till driftsstörningarna berodde på att vanlig mackbensin inte klarade av värmen under Skoterettens kaross. Nu kan jag ju köra på alkylatbensin i denna farkost, men jag vill ju att den även ska fungera med vanlig mackbensin (som idag innehåller mer lätta, och därmed lättflyktiga, kolväten än förr i tiden). Vi får se vad det blir för motåtgärder - kanske en jätteliten bränslekylare?

 Fast allt felsökande har ju lett till att jag passade på att byta kolven och den glappa kolvbultsbussningen för att få ner styrets diameter från falukorv till grillkorv. Jag har pysslat om vajrarna som fått lite krympslang, filat brytarna och tanken är isolerad från värsta värmen. Inget ont...

Jag trodde problemet med att min Skoterett börjar hacka och rycka efter cirka en mil var löst. Jag provkörde viisserligen bara en mil då men då gick den felfritt hela vägen.

Men igår ville jag testa rejält så jag gav mig ut på en nästan tre mil lång runda - man vill ju vara säker på att grejorna fungerar. 1 mil gick bra. 1,5 mil gick också bra. Härligt den fungerar nu! Men... vid 1,8 mil började eländet igen. Motorn började rycka och slutade tända några sekunder åt gången.

Fast som varandes optimist så var jag säker på att problemen denna gång berodde på att det var dags att slå på reserven vilket också gjordes. Men, nä... Ryckandet fortsatte. Jag släppte lite på gasen och då minsann började motorn gå bra igen.

Stannade till vid vägkanten med motorn på tomgång och skruvade av tanklocket - hur mycket bensin var det egentligen i tanken? Såg att det rörde sig nere i hålet och stack ner ett finger som "oljesticka". Oj! Det var som att stoppa fingret i  morgonkaffet. Bensinen i tanken var riktigt varm - uppskattningsvis en bra bit över 40 grader.

 Kan det vara varm bensin som var orsaken? Förgasaren blir ordenligt varm trots tredubbla packningar samt dubbla fiberbrickor under förgasarflänsens muttrar. Vad händer om man matar en redan upphettad förgasare med allt varmare bensin? Kan det vara därför det tar sådan tid innan symtomen dyker upp?

Jag har alltid varit lite skeptisk till det faktum att bensintanken på Skoterett sitter mindre än två centimeter ovanför topplocket. Dessutom är hela kalaset instängt under en kaross.

Så idag blev det motåtgärder. Tanken skulle isoleras undertill mot värmen från motorn! Från en pensionerad varmvattenberedare togs en rejäl bit isolering som klipptes till och limmades under tanken med kontaktlim. Utanpå denna isolering limmades dessutom ungsfolie för att även reflektera bort värmen.

Nu då? Allt monterades tillbaka och Skoteretten kickades igång. Nu ska här köras! Rundan denna gång är på cirka 2,5 mil och då ska ju felet hinna uppenbara sig - om det nu skulle vara så illa. Men självsäker och med nyisolerad tank ska det säkert gå bra!

1 mil - inga problem! Motorn spann som en katt, om än en högljudd sådan, och med blicken på vägmätaren fortsatte färden. 1,5 mil - inga problem! Nu gällde det bara att klara den magiska 1,8 milagränsen. Den passerades snart och nu lades 2 felfria mil bakom Skoteretten.

Glad ihågen stannade jag några kilometer innan jag kommit hem och köpte glass - här ska firas! Snabbt ut ur butiken och kickade igång den varma mopeden som hoppade igång nästan direkt. Nästan hemma och bara ett par hundra meter kvar!

Då händer det - motorn börjar rycka och hacka... Men vad f...? Och i vanlig ordning så stannade den inte helt så jag kom ända hem och kunde käka upp min glass som nu inte smakade så gott som den borde... Efter uppäten glass tog jag fram min IR-termometer och riktade denna ner i tanken. 40 grader.

Om det är så varmt MED isolering kan man ju undra hur varmt det var det var under gårdagens tur då jag stack ner fingret i tanken. Men frågan kvarstår - vad är det som krånglar? Är det värmen från motorn som förvandlar bensintanken till ett soppkök? Men isoleringen verkade ju inte hjälpa - i alla fall så kom ju problemet tillbaka även om bensinen kanske var svalare med isoleringen.

Nästa drag blir att testa med att köra mopeden på alkylatbensin som ska vara tåligare mot ånglås.

Rapport kommer!

Idag bar det av på lunchjakt med min Victoria Luxus från 1959. Strax innan jag nått lunchstället fick jag syn på en hyfsat modern moped (?) av idag - plastskärmar, vattenkylning, monoshock med mera. Kunde inte låta bli att ställa "Vickan", som min moped numera heter, bredvid denna moderna farkost och ta en bild.

Lite roligt att se vad som hänt på 50 - 60 år!

Jim Lundberg

I Classic Motor kan ni läsa om redaktionens egna fordon.

Sommarvärmen har äntligen nått oss i norr. I och med detta meddelar Parkförvaltningen i Pengfors (d.v.s jag) att packmoped gör trädgårdsarbetet lite roligare.

Monarken har fått gå skytteltrafik till och från slyhögen idag med ris från tomten. Har ni så långt till slyhögen tänker ni kanske då. Svaret är Nej, men det blir bra mycket roligare att köra packis 100 meter än att gå med skottkärra.

/Jossan

Ett märkligt problem har bosatt sig i min 1264 Skoterett. Den startar snällt och går som en raket (nåja...) och så fortsätter den att gå i ungefär en mil. Sen är det precis som om man trycker in dödarknappen. Motorn dör i fem, tio sekunder.

Motorn slocknar tvärt - inte som när det är bränslebrist då motorn brukar hosta och rycka lite innan den stannar. I detta fall så stannar motorn utan minsta förvarning och precis när farten gått ner så mycket att man är beredd att sätta ner fötterna i marken - ja, då startar den igen och fungerar som om inget hade hänt.

Men sen kommer symtomen tillbaka gång på gång när de väl har börjat. Efter första åkturen på en dryg mil såg jag att det bubblade rejält i den genomskinliga bensinslangen - typiskt när man fått ånglås. Dessutom var förgasaren så varm att det knappt gick att hålla fingrarna på den.

Men ånglås tror jag inte på i mitt fall. Motorn slocknar alldeles för tvärt för att felet skulle vara störningar i bränsletillförseln. Men när jag ändå hade lyft av "karossen" på Skoteretten så monterade jag en extra packning mellan förgasare och cylinder - samt extra fiberbrickor under muttarna som håller förgasaren på plats. Allt för att isolera förgasaren från den varma cylindern,

Till saken hör att jag har monterat en utanpåliggande tändspole (begagnad men testad) av fabrikat Bosch. Även matarspolen är av samma fabrikat. Tändplattan och brytarna är original Stefa. Kondensatorn (ny av kvalitet) är utflyttad och sitter på motorns fläktkåpa. Efter ytterligare en provtur med samma resultat - att motorn stannar tidvis efter en mil - så kände jag på både tändspole och kondensator som på sin höjd var ljumna.

Okej - vad är det som fungerar perfekt en hel mil, men som inte går sönder helt? Jag kom hem vid alla tre provkörningarna även om det gick lite ryckigt de sista kilometrarna. Sista turen gick den två mil innan den började krångla. Bytte tändstift redan efter första åkturen.

Någon som har en idé?

Jim Lundberg

Idag var det fint väder och suget efter glass blev bara för stort. Med närmsta glassbutik endast tre kilometer bort så blir en moped det naturliga valet. Och idag valde jag att köra min nyuppväckta (februari i år) Victoria Luxus från 1959 som ni kan läsa om här på bloggen.

På hemvägen råkade jag titta på vägmätaren - den visade 24,9 mil. Den hinner slå om till 25 mil innan jag kommit hem! Jag nollade ju mätaren i samband med renoveringen så jag ser ju direkt hur långt den har körts sedan jag startade upp den efter 45 år i träda.

Så det blev inte bara glass - det blev även ett 25-milajubileum!

Jim Lundberg

En dag trillade det in ett vadderat kuvert. Ut trillar en cykelpump av äldre modell. I följebrevet berättar Håkan att han hade en Victoria Luxus en gång i tiden och hade kvar originalpumpen som han nu donerat till mig. Roligt! Den är lite bedagad, men det ska ju gå att fixa till. I ett huj stack jag till garaget för att se var pumpen ska sitta på min Luxus.

Vissa mopeder har pumpen på ramen, inklämd mellan två krokar. Andra har den på baksvingen med samma fästen. Men på en Luxus? Efter lite spanande hittade jag fästena - under pakethållaren! På vänster sida ska den sitta inklämd mellan två "pluppar".

Tack Håkan!

Häromdagen rullade jag ut min Amazon för en ny säsong. Den har gått som bruksbil tidigare år, men fått en lugnare (och vägsaltsfri) tillvaro de senaste åren. Men idag fick den känna på lite snö igen. Ett tag var nästan hela bilen californiavit, men då det var plusgrader ute smälte snön ganska fort på karossen och den körsbärsröda kulören tog snart över igen.

Jag hittade en Husqvarna och en NV Marin på en loppis.

Upplyft av att min gamla Victoria Luxus äntligen är körbar efter 45 års väntan var det dags för en nygammal kompis att väckas till liv - min Crescent Skoterett från cirka 1966. Den är hyfsat "ny" i stallet då jag köpte den som ett basket case 1998. Sen fick den tjänstgöra som bruksmoped till och från busshållplatsen varje vardag - året om.

Den svek mig bara en enda gång när jag skulle till arbetet en vintermorgon då termometern stod på 22 minusgrader. Egentligen var det inget fel på mopeden utan det var chokevajern som hade frusit (mopeden stod utomhus jämt) och när jag skulle choka gick det så tungt att vajern ploppade loss från nippeln inne i styret och att starta en moped utan choke i 22 minusgrader är inte lätt.

Efter flera års trogen tjänst åkte moppen in i logen och där har den stått i säkert tio år - tills nu. Sen fick jag ett ryck och rullade ut den dammiga mopeden alldeles nyligen. Lite snuffande i bensintanken avslöjade att den stått väldigt länge. Bensinen hade härsknat.

Men efter ett bensinbyte så small motorn igång efter några kickar! Då tändningen hade varit lite instabil innan mopeden ställdes undan så tänkte jag att det var dags för en uppgradering om nu mopeden skulle börja köras igen. Den blå originalspolen (Stefa Supermetic)  kördes i tändspoleprovaren och visade dåliga värden. Efter lite krafsande i bra-att-ha-lådan dök det upp en utanpåliggande Boschtändspole med tillhörande matarspole som monterades i ett nafs.

Passade även på att byta den långsamt läckande framslangen samt att montera en splitt ny hastighetsmätare med tillhörande vajer på hela 1500 mm! Nu skulle väl den gamla trotjänaren vara pålitlig och pigg igen! Idag bar det ut på en kombinerad provtur och glassinköpsrunda. Det är bra att bygga upp ett förtroendekapital och det görs endast genom att köra längre och längre resor tills fordonet bekänt färg.

Efter en dryg mil började motorn att hacka i en uppförsbacke. Hm... jag kör ju på reserven. Kan det vara bränslebrist? Soppan rinner ju bakåt i uppförsbackar och på denna farkost sitter bensinkranen framtill på tanken. Några hundra meter senare stannade motorn efter en del ryckande. Soppatorsk? Nä... Tumstocken visade att det var nästan 4 cm bensin kvar i den flatbottnade tanken. Ett tändstiftsbyte gjorde heller ingen skillnad. Motorn startade men gick bara några sekunder. Noterade på vägmätaren att moppen rullat 5 mil sen den väcktes ur sin mångåriga vila - ska den inte gå längre?

Nästan klart! Fast när man startar upp gamla fordon kan det hända att det dyker upp små överraskningar i början. Det gjorde det även här. Hastighetsmätaren slutade räkna kilometer, förgasaren blev "snurrig", förnicklingsbadet visade sig fungera (igen!) och aluminumlister till framgaffeln dök plötsligt upp i farstun.

Ju mer jag pysslar med mina mopeder desto mer insnöad blir jag på två saker: hastighetsmätare och styrlås. Mätaren ger ju mig informationen om när det är dags för service och styrlåset - där är den mer en känsla. Att parkera sin 50 - 60 år gamla moppe, dra upp den på stödet och avslutningsvis ta fram nyckeln och låsa det inbyggda styrlåset. Det känns äkta på något vis - inte som att ha ett lås hängande på sidan om (som förmodligen är bättre ur stöldsynpunkt).

Ciao-låset passade perfekt! Det var bara att stoppa in och vrida runt så var gaffeln låst i en skarp vänstersväng. Men... Det gick lika bra att låsa låset utan att vrida om nyckeln! Det räckte med att bara trycka in det - utan att vrida på nyckeln. Som tur var upptäckte jag detta innan jag satt tillbaka det kromade locket. Vad hade hänt - allt såg ju så bra ut? Så här var det: jag valde att knacka in det gamla originallåset med ett dorn för att kunna återanvända det vilket jag gjort flera gånger på andra mopeder. Det som händer då är att den lilla tappen i låset klipps av och den är bara att byta ut då den oftast har en M3-gänga i låset.

Men skillnaden mot andra mopeder är att på denna Victoria ska låset bara skjutas in några millimeter för att det ska vara låst. Den fasade delen av tappen som ska in i styrstammens slits är bara 4 mm djup. Vad hade då hänt? Jo, i och med att rörelsen är så liten på detta lås så ligger spåren i ramen för den lilla tappen väldigt nära varandra och när jag klappade till låset så var det inte bara tappen som gick av - det gjorde även den tunna väggen mellan spåren...

Så var det då dags - att provköra mopeden jag haft sedan 1976, men aldrig startat. Nu var den ju startad, hängade i garagetaket, men den ystra motorn hade ju inte fått driva mopeden på vägen - bara knattrat lite glatt där den hängde i sina krokar.

Det fanns hopp för en lyckad premiärtur. Lite märkligt att plötsligt få köra ett fordon som man ägt så länge. Lita samma känsla som när jag fick igång morsans gamla Chevrolet Bel Air efter 45 års stillaståenden. Men vänta nu - 45 år? Det är ju lika länge som jag har haft denna Victoria! Om jag ska dra igång mina fordon i den takten kommer jag att ha passerat hundrastrecket (nu pratar vi inte kilometer i timmen) innan nästa fordon är klart.

Men det är lite skönt också - att kunna ta det lugnt och inte känna någon press över att det måste bli färdigt, och det fort. Victorian har ju snällt stått och väntat och jag har ju andra fordon att åka med.

Det drar ihop sig till start. För ovanlighetens skull har jag brutit mot mina principer och låtit den textilisolerade tändspolen, "Boschmumien" sitta kvar då den glatt gav gnista redan på arbetsbänken när man vred på svänghjulet för hand. Dessa spolar är tyvärr hygroskopiska (suger i sig fukt) och då mopeden stårr på en loge i över tio år så får man vara beredd på att tändspolen kan drabbas av inre överslag.

Men trots att starten är nära måste man hålla lite fokus på resten av mopeden. Risken finns alltid att man blir så ivrig över att få köra så kvarvarande fel blir kvar. Verktygslådan baktill är ett sådant exampel. Här inne hade fukten härjat och det var rätt rostigt.

Den stora sadelfjädern var definitivt av - men hur mycket saknades? En ny fjäder införkaffades och då visade det sig att det saknades ett helt varv. Choken ville jag ju fixa till innan mopeden hissades ner från sina krokar i garagetaket. Visst kan man köra utan choke, men en kall dag så kan den vara avgörande för en start och denna moped saknar dessutpom flödarknapp. Lika bra att fixa till choken också.

Nu är jag ingen bling-människa utan mer av "Chrome won't get you home", men ska det sitta lite blanka saker här och var på Victorian så ska de tillbaka. Det ska vara fyra aluminiumlister samt en kromad båge fram och bak. Listerna sitter med tre fjäderclips vardera och krombågarna sitter med totalt sex stycken kromade "krokar" med en plastplupp närmast plåten. De senare hade hårdnat och spruckit efter 62 år i tjänst, men numera finns det ju 3D-printers!

Nu har jag bestämt mig - mopeden ska inte lackeras om. Däremot ska jag lackera om några detaljer som ska vara kalsongblå; styret (mörkblått), handtaget över förgasaren (grått), plastskölden framför tanken (vit), luckan till verktygslådan (mörkblå) samt de två små kåporna som sitter på var sida om motorn (mörkblå). Så den kalsongblå färgen ska jag låta färghandlaren bryta till. Samt den gräddvita kulören till skärmarna då särskilt framskärmen har mer än lovligt många rostfläckar som behöver snyggas till. På några ställen har även lacken släppt där jag riktat de bucklor som fanns.

I övrigt ska jag mest göra en annan sak - putsa! Det är ibland rätt otroligt hur man kan förvandla ett "vrak" till någonting ganska tjusigt bara genom att putsa och polera. Ta alla dessa rostprickar som syns på lackeringen. Den största delen av dessa prickar och fläckar är rostvatten som läckt ut ur en pytteliten por i lacken. Börjar man putsa på en sådan lack så krymper dessa fläckar rejält och det som blir kvar är den lilla poren.

Vi testar väl på Victorian!